Valparna blev besiktade och vaccinerade i går. Allt var bra förutom att hanen hade ett litet överbett. Vi får se men troligen så växer det inte bort. Bettet är också lite snett så vi får se hur det blir när han växer upp. Det var väl också otur två valpar och så ska en av dem ha en anmärkning. Har han bettfel ska han inte användas i avel. Bettfel och navelbråck är några fel som man inte ska avla vidare på. Dessa fel har stor arvbarhet. Det räcker att det finns på en sida så kan avkommor få det. Sen kan hundarna vara bärare men ändå inte själva ha det. Så en hund med dessa avvikelser ska inte användas i avel. Så som ni förstår så är detta med avel inte lätt. Det dyker upp saker som man inte vetat om i vissa kombinationer. Sunnas förra kull var helt felfri vid besiktningen. Men när de var runt året så kom det fram ett RD fall efter pappan till valparna i en annan kull. Så nu detta på den andra kullen ja det känns inte kul alls. Ibland funderar man om det är någon mening att avla. Ändå är detta inget farligt för hunden det är ju bara ett skönhetsfel men för den skull ska jag inte blunda för det. Det är ett avvikande fel och man ska ju försöka undvika sånt så långt det går. För flat är det verkligen illa ställt. Finns nästan inget avelsmaterial som inte har RD i linjerna. Det finns mycket cancer i rasen. De har dessutom mycket kort livslängd. Så när man avlar ska man tänka på alla bitar. Ja det finns fler åkommor också än dessa jag räknat upp. jag försöker vara så seriös som möjligt. Ringde valpköparen till hanen i går och meddelade och frågade hur hon ställde sig till bettfelet. Hon sa att klart jag vill ha honom för jag ska ändå inte ha någon utställningsstjärna honom utan jag vill ha en kompis att träna med
. Jag hade haft full förståelse om hon velat backa ur valpköpet. Naturlitgtvis så sänker jag priset på denna valp. Bara för att den har ett bettfel kan det bli världens finaste hund. Sånt här har man mycket svårt att undvika som uppfödare. Nu vet jag om det och jag kommer att kolla upp föräldradjuren.
I övrigt lungt. Valparna fick åka i bilen i en lagom stor låda så det gick väldigt lätt att skjutsa dem. Mindre skrik och framförallt så mådde de bra hela resan, inget spykalas. De skrek på vägen till veterinären men hemresan gick bra. Malin tyckte båda valparna var härliga i sättet. Framåt och kavata på alla sätt. De hann dessutom med att både kissa och bajsa på hennes golv så hon hade fullt sjå med att torka efter dem. Men det betydde ju också att vi åkte hem utan att ha förorenat i lådan
.